Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af isodynamer, utan med stöd af sina undersökningar
i Syd-Amerika utmärkte vissa isodynamiska zoner
i denna världsdel, närmast ekvatorn. Han hade
i Peru funnit den »magnetiska ekvatorn» på 7°
i s. br. Dennas läge hade redan Wilcke beräknat
och utsatt på sin karta samt kallar den i sin
afhandling »Linea expers inclinationis» eller »den
Magnetiska Aequator». Verkliga isodynamer inlade
först norrmannen CHRISTOPHER HANSTEEN (1784–1873)
på sina kartor 1825 och 1826. Den förra omfattar
Nordsjöbäckenet, den senare hela jorden, ehuru väl
för stora delar af Afrika, Asien och Australien ännu
nödiga observationer saknades. Han kallar sina linjer
»magnetisk-isodynamiske linier» eller »isodynamiske
linier för den hele magnetiske Kreft»; sedermera har,
som bekant, namnet isodynamer blifvit det vanliga[1].
Studiet af jordens djur- och växtvärld tog ett nytt
uppsving genom KARL VON LINNÉ (1707–1778), icke blott
genom den ordning och klarhet, han införde i den
naturalhistoriska forskningen genom sitt systema
naturæ (1735) och sina andra arbeten, utan äfven genom den
eggelse, han gaf åt de rent geografiska forskningarna
på detta område. En mängd af hans lärjungar uppsökte
långt aflägsna områden för naturhistoriska studier;
endast några få af dem hafva vi i det föregående
varit i tillfälle att omnämna. Härigenom började
man få en klarare uppfattning af växters och
djurs utbredningsområden. Själf har Linné redan på
sin första vetenskapliga resa, den lappska resan
1732, särskildt studerat den norra gränsen för
en mängd växter, och hans Flora lapponica (1736)
innehåller i sina »prolegomena» en kort skisserad
framställning af växtzonerna. Det härigenom gifna
uppslaget fullföljdes med ifver af vetenskapliga
forskare i alla världsdelar. Bland dem, som näst
Linné böra kallas grundläggare till växtgeografien,
nämna vi A. VON HUMBOLDT och svensken GEORG
WAHLENBERG (1780–1851). Den senare har under sina
resor i norra delen af Skandinavien, Alperna och
Karpaterna särskildt uppvisat, att ökad höjd öfver
hafvet utöfvade samma inflytande på floran som
en ökning af den geografiska bredden: de sydliga
växterna försvinna, och polarväxterna intaga deras
rum. Han påpekade också först, att det icke är
årets medeltemperatur eller vintertemperaturen, som
bestämmer växtligheten, utan sommartemperaturen. Af
växtgeograflens senare utbildare nämna vi schweizarna
AUGUSTIN PYRAMUS DECANDOLLE (1778–1841) och hans son
ALPHONSE LOUIS PIERRE PYRAMUS DECANDOLLE (1806–1893)
samt dansken JOAKIM FREDERIK SCHOUW (1789–1852), hvars
arbete Grundtræk till en almindelig plantegeographie
(1822) är det första i sitt slag och åtföljes af de
första växtgeografiska kartorna. Redan år 1777 hade
tysken AUGUST WILHELM ZIMMERMANN sökt kartografiskt
framställa däggdjurens utbredning. Först under åren
1844–46 utkommo dock djurgeografiska kartor af lika
utmärkt art, som dem Schouw lämnat öfver växternas
utbredning; deras författare var tysken ANDREAS WAGNER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
