- Project Runeberg -  Populär framställning af geologien med särskild tillämpning på svenska förhållanden /
29

(1877) [MARC] Author: Leonard Holmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JORDBÄFNINGAR.

29

jordskorpans orubblighet förklarade A. Celsius, som endast hade
sig förhållandena i mellersta Sverige bekanta, detta fenomen på
det sätt, att hafvets sades sänka sig. Denna lära om en allmän
vattenminskning blef kullkastad, då man fann, att hela länder, t.
ex. vestkusten af Grönland, äro stadda i en jemnt fortgående
sjunkande rörelse. Ty om hafvet sänkte sig på ett ställe, skulle
detsamma inträffa öfverallt på jorden. Numera är den af L. von
Buch och Ch. Lyell 1) framhållna åsigten allmänt rådande, att
det är jordskorpan, som skiftevis höjer och sänker sig. I
öfverensstämmelse med denna åsigt har Darwin tydt korallrefvens
uppkomst, såsom ofvan är nämndt.

Det är ej lätt att förklara dessa långsamma rörelser hos
jordskorpan. Troligen stå de i sammanhang med de vulkaniska
företeelserna i jordens inre, hvilket är mest påtagligt, der
nivåförändringarne ske stötvis eller i ett ögonblick, såsom förhållandet
varit på vestkusten af Södra Amerika, der kusten på en sträcka
af omkring 200 mil i längd en gång (på 1820-talet) plötsligt höjde
sig ända till 2 meter (7 fot). Dylika häftiga rörelser i
jordskorpan kallas jordbäfningar och äro mycket fruktade, emedan de
medföra stora förödelser, i det hela städer stundom kullvräkas af
jordskakningar, och stora landsträckor plötsligt sjunka och
uppslukas af hafvet.

Vid jordbäfningar kommer ofta den första stöten helt
oförmodadt utan föregående tecken. Dervid sammanstörta byggnader
och begrafva invånarne under sina ruiner. Den första stöten
plägar efterföljas af andra med kortare eller längre uppehåll, hvilket
håller de öfverlefvande menniskorna i en ständig fruktan för nya
olyckor. Stundom öppnar sig jordskorpan till hundratals fots
djup och uppslukar byggnader, menniskor och djur. Dessa
sprickor (bild 29) blifva ofta stående öppna, bildande djupa
klyftor, hvarvid den ena kanten ej sällan blifvit skjuten högre upp
än den motsatta. Äfven hafvet kommer i en häftig rörelse,
som verkar förstörande på fartyg och ofta medför våldsamma
svallvågor på kusterna. Vid starka jordbäfningar fortplantas
skakningen öfver hela verldsdelar och tvärtöfver verldshafven.

Den jordbäfning, som åren 1783—86 skakade Calabrien i södra Italien,
hor visserligen ej till de våldsammaste, men förtjenar dock att omnämnas,
emedan dess verkningar blefvo mycket omsorgsfullt undersökta.

1) Tysken Leopold von Buch (f 1853) och engelsmannen Charles Lyell
(f 1875) äro bland de mest framstående af detta århundradets geologer.
Lyells betydelse som geolog ligger hufvudsakligen deri, att han bekämpat
de forna åsigterna om jordens danande genom en serie af våldsamma
naturrevolutioner. Han har nämligen visat, att förändringarne af jordskorpan
fortgått lugnt och stilla, och att de krafter, som dervid varit verksamma,
äro de samma, som än i dag tyst, men oafbrutet arbeta på jordens
omgestaltande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:37:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/geologien/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free