Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
VULKANISKA UTBROTT.
fortgående sekulära höjningarne och sänkningarne, som äro
omtalade från Grönland, Skandinavien och korallöarnes stora område
och som med all sannolikhet fortgå i alla länder, fastän man ej
öfverallt iakttagit dem. Det är dessa nivåförändringar, som
hufvudsakligen motverka de nivellerande krafterna, vatten, is, luft
och det organiska lifvet. Men äfven vulkanerna arbeta mot
samma mål.
b. Vulkaniska utbrott. Det djup, till hvilket solvärmet
nedtränger i jordytan, är ganska ringa och snart hinner man till en
punkt, der temperaturen är lika under hela året. Men går man
djupare, så befinnes det, att värmegraden alltjemt ökas nämligen
med ungefär 1° C. för hvarje 30:de meter (100 fot), såsom man
funnit vid djupborrningar och i djupa grufvor. Vid 3000 meters
(10000 fots) djup skulle följaktligen råda den värmegrad, vid
hvilken vatten kokar, och för att erhålla den temperatur, vid hvilken
graniten smälter och som uppskattas till 1300° C, behöfde man
nedtränga bortåt 4 mil under förutsättning, att värmet tilltager
likformigt. Den fasta jordskorpan skulle följaktligen ega denna
tjocklek och derunder skulle allt befinna sig i glödhett, smält
tillstånd, så att hela jordkärnan vore att betrakta som en smält
massa. Emellertid har man af flere skäl anslagit den fasta
jordskorpans tjocklek något högre eller till omkring 6 a 7 mil.
Många geologer förneka, att jorden i sitt inre är en glödhet smält
massa, och antaga, att den alltigenom är fast eller på sin höjd befinner sig
uti ett af öfverhettadt vatten halfupplöst tillstånd. Emedan de antaga
Bild 32. vattnet som verkande orsak till de
flesta geologiska företeelser, kallas
denna åsigt den neptuniska 1) i
motsatt till den ofvan framstälda, som
kallas den plutoniska 2) och som är
den allmänt antagna.
Oaktadt denna jordskorpans
mägtighet synes vara
tillräckligt stor att kunna bilda ett
betryggande hölje kring den
glödheta kärnan, så gestaltar
förhållandet sig dock annorlunda,
när man besinnar jordens
ofantliga storlek och att
jordskorpans tjocklek är blott 1/100-del af
jordradien. Det fasta jordhöljet
är nämligen ej större i förhål-
Bilden åskådliggör förhållandet emellan jordens
"fasta skal" och "jordkärnan."
1) Efter Neptunus, hafvets gud.
2) Efter Pluto, underjordens gud. Tysken Werner (f 1817) må nämnas
som upphofsman till den neptuniska och skotten Hutton (f 1797) till den
plutoniska teorien om jordens danande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
