Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
växtriket bidrager ej oväsentligt till bildandet af bergarter
(såsom torf, kol, krita m. m.) och dessa kunna benämnas zoogena
och phytogena bergarter. Slutligen uppkomma äfven bergarter
genom kemisk utfällning ur vatten, t. ex. bergsalt, gips och
många slags kalksten. Men alla dessa hafva det gemensamt,
att deras bildning står i närmaste samband med vatten, och
derför kallas de äfven neptuniska (efter hafvets gud Neptunus).
Af dessa kunna flere grupper uppställas.
a) Lerhaltiga bergarter.
Lera, som är en förvittringsprodukt af lerjordshaltiga
mineralier, uppträder under många former. Vanlig lera är
uppblandad med grus- och sand-partiklar och på grund deraf mer
eller mindre styf eller lätt. Ar leran kalkhaltig, så att den
fräser vid påhällning af syra, kallas den lermergel 1). Kaolin
eller porslinslera, jernfri och till färgen hvit, är en mycket ren
lera och härrör af förvittrad fältspat. Förekommer i Skåne kring
Finjasjön och är mycket eftersökt för tillverkning af äkta porslin.
Eldfast lera, ljusgrå eller svartgrå, något kalkhaltig, är på
grund af sin stora halt af lerjord mycket svår att smälta och
kallas derföre eldfast. Den förekommer i Skånes stenkolsförande
formation, ofta omedelbart under kolbäddarne, och har stor
användning i industrien. Skifferlera bildar öfvergång till följande
bergart och kan betraktas som en ofullkomligt hårdnad lerskiffer.
Förekomst lika med föregående.
Lerskiffer är egentligen en starkt hårdnad lera. Den visar
nästan alltid mycket tydlig skiktning och låter lätt klyfva sig
i tunna skifvor (stundom efter förskingring; se sid. 51). Vid
repning med en knif ger den grått streck och utvecklar lukt af
lera vid påandning. Afarter äro tafvelskiffer, griffelskiffer,
takskiffer och mergelskiffer, hvilken senare är kalkhaiti g och fräser
för syra.
Lerskiffern har stor utbredning inom landet, i synnerhet tillsammans
med kalksten, såsom i Skåne och Vestergötland m. fl. st.
Alunskiffer skiljer sig från föregående på det sätt, att den
är genomträngd af kolhaltiga och bituminösa ämnen och ger
vid repning svart streck. Dess halt af kol är ofta så stor, att
den kan brinna, då den antändes.
Genom sin halt af insprängd svafvelkis, hvilken äfven uppträder som
små bollar eller körtlar, utgör alunskiffer ett vigtigt råämne för beredning
af alun, jernvitriol och rödfärg, för hvilket ändamål den först brännes och
sedan utlakas. Af bränd alunskiffer tillsamman med kalk göres äfven ett
godt cement. Användes dessutom till bränsle vid kalkbränning.
Förekommer och bearbetas i Skåne (vid Andrarum), Westergötland (Hönsäter),
Nerike (Latorp), samt på Öland.
1) En mycket grusig och stenuppfyld lera, kallad kross-stenslera, hör
egentligen ej hit, ty den är ej afsatt i vatten, utan är en moränbildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
