Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
JORDKLOTETS UTVECKLING.
Flertalet af de större planeterna hafva åter sina följeslagare,
drabanter eller månar, som kretsa kring dem.
Af bilden 72 synes, hvilket läge jorden har till solen i
förhållande till de öfriga planeterna.
Vidare lär oss astronomien, att jorden ej är ett fullkomligt
klot, utan är något tillplattad vid polerna, så att diametern från
pol till pol är ungefär fyra mil kortare än den dermed
vinkelräta diametern eller eqvatorialdiametern. Äfven har man sig
bekant, att jordens täthet eller egentliga vigt är 5,6. Då man
härvid besinnar, att bergarternas egentliga vigt i allmänhet ej
öfverskjuter 3, så blir följden, att jordens täthet uti det inre
måste vara mycket högre än 5,6, hvilket, jemte jordens eliptiska
form, synes antyda, att jorden ursprungligen varit uti ett
glödande, flytande tillstånd. Att dess inre fortfarande befinner sig
uti detta skick har förut blifvit framstäldt vid tal om vulkaner
(sid. 32)
Men man vill gå ännu längre tillbaka i jordens
utvecklingshistoria. Man påstår, att jorden ursprungligen varit ett gasklot
af utomordentligt hög temperatur, ja, att alla planeterna jemte
solen utgjort tillsammans ett enda oerhördt stort gasklot af sådant
omfång, att det skulle hafva sträckt sig lika långt utåt, som de
nu ytterst belägna planeterna, eller med andra ord, det skulle
hafva haft en radie lika stor, som afståndet från solen till den
ytterst belägna planeten. Detta klot roterade långsamt från
vester till öster. Men genom värmeutstrålning i rymden
afkyldes det småningom och blef till följe deraf något förminskadt,
hvarigenom dess hastighet ökades. Derefter började ringar i
ytan aflösa sig. Dessa ringar brusto och sammanhopade sig till
mindre gasklot med bibehållen rotation från vester till öster.
På detta sätt uppkommo planeterna, den ene efter den andre,
och genom ringbildning hos dessa nya klot uppstodo i sin
ordning månarne.
Om i öfverensstämmelse med denna åsigt 1) jorden en gång
varit i ett sådant tillstånd, att alla de ämnen, hvaraf den består,
funnits såsom gaser, så måste dess temperatur hafva varit mycket
hög och dess omfång flere hundra gånger större än nu. Så
snart värmegraden sänktes genom utstrålning i rymden, började
en del ämnen, såsom metaller och de flesta mineralier, öfvergå i
smält tillstånd, under det att en mängd ämnen, såsom vatten,
kolsyra m. fl., förblefvo i gasform. Under detta skede måste vi
tänka oss jorden såsom en glödande smält massa, omgifven af
ett ofantligt gashölje. Men jorden afsvalnade än ytterligare.
Ytan af den smälta massan började stelna; först bildade sig
enstaka partier, hvilka simmade kring likt öar på den sjudande
1) Först uttalad af filosofen Kant och sedan sjelfständigt utvecklad af
astronomen La Place.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
