Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
talet af nu lefvande fiskar deruti, att de hade ryggraden
förlängd ut i spetsen af stjertfenans öfre del, som var längre än
den undre, då deremot hos de flesta nu lefvande ryggraden
slutar, der stjertfenan sitter fästad.
Devoniska formationen är ej anträffad i Sverige, men har i
andra länder en stor utbredning.
I Storbrittanien finnes en mägtig aflagring af en röd sandsten, som hör
hit och efter hvilken hela formationen fordom kallades old red sandstone
eller gamla röda sandstenens formation.
Fastlandet hade under denna period fått en större betydelse,
hvilket bland annat framgår deraf, att sötvattensbildningar finnas
från denna tid. Det låg ej längre kalt och öde, utan var
bevuxet med en ganska rik växtlighet af trädartade ormbunkar,
lummergräs (lycopodiaceer) och barrträd. Af landtdjur finnas
endast föga spår.
Den växtlighet, som börjat uppkomma under den devoniska
tiden, var endast ett ringa förebud till den utomordentlikt rika
vegetationen under den nästföljande, eller stenkolsperioden. Denna
period inleddes genom bildning af mägtiga marina eller
saltvattensaflagringar, dels s. k. bergkalk eller kolkalksten, dels den
s. k. culmformationen, som består af sandsten och lerskiffer och
som äfven innehåller sötvattensfossilier och smärre stenkolsflötser.
Genom dessa ökades fastlanden ej obetydligt, hvilket troligen
äfven skett genom sekulära höjningar. Derefter inträdde den
egentliga stenkolsperioden. På sanka ställen (laguner) vid
stränder, flodmynningar eller i det inre af fastlanden uppträdde en
växtlighet af örter och trädartade ormbunkar, skafgräs,
lummerarter m. fl., hvartill man numera endast kan finna något
motsvarande i tropiska nejder. Den ena generationen följde på den
andra, och af stammarne, bladen och rötterna bildades under
årtusenden ett mägtigt lager af förmultnadt växtämne, i viss
mån motsvarande våra torfmossar. Växtligheten afbröts för
någon tid genom öfversvämning af floder, eller genom hafvets
inbrytande på grund af föregående sänkning af jordskorpan, och
växtlagret öfvertäcktes med lera och sand. Men snart var
platsen å nyo lämplig för växtlif (t. ex. genom höjning af jordskorpan),
och en ny, lika rik vegetation inträdde. Denna fick slutligen
undergå samma öde, och på detta sätt kunde det ena växtlagret
efter det andra blifva inbäddadt i ler- och sandaflagringar.
Genom en småningom skeende förkolning, väsentligen förorsakad
genom trycket af de ofvanpå liggande sand- och lerlagren,
öfvergick veden först till brunkol och slutligen till stenkol (och
anthracit).
Förvandlingen af ved till brunkol och till stenkol sker under
utveckling först af kolsyra och vatten och sedan, när lufttillträdet blir försvåradt,
af kolvätegas, (grufgas). Den ungefärliga procenthalten af kol, väte och
syre hos de särskilda bränmaterialierna inses af denna tabell:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
