Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då inlandsisen var i anryekande från fjälltrakterna,
förehades dess ankomst af jökelelfvarne, som medförde och aflagrade i
dalgångar och på slätter stora massor af sand och lera. Men då
isen alltjemt framryckte, förstördes å nyo dessa aflagringar i
mellersta Sverige, så att man numera högst sällan finner skiktad
lera eller sand närmast berghällen och under bottengruset. Först
i Skåne (och sedermera äfven, i Tyskland) hafva dessa aflagringar
kunnat bibehålla sig, oaktadt isen passerat deröfver, och qvarligga
ännu i dag i mägtiga bäddar som diluviallera och diluvialsand.
Dessa äro således på visst sätt de älsta qvartära bildningar, man
känner. Inlandsisen utbredde sig vida utöfver Skandinaviens
gränser långt in i Tyskland och Ryssland och hade nu sin största
utbredning.
Derefter inträdde en betydlig sänkning af länderna kring
Östersjön jemte förmildring af klimatet. Inlandsisen drog sig
tillbaka genom afsmältning. Dervid qvarlemnade den såsom
säkert tecken till sin forna stora utbredning sina bottenmoräner
(krosstenslera och bottengrus), men derjemte äfven änd- och
yt-moräner (vanligt krossgrus). De förre eller bottenmoränerna voro
egentligen bildade under isens framryckande och hade i
årtusenden utgjort den bädd, öfver hvilken isen glidit fram, men blefvo
nu blottade.
Efter hand som isen drog sig tillbaka åt högländerna, afsatte
de väldiga jökelelfvarne uti sjöbäcken och omgifvande haf massor
af sand och slam, såsom glacialsand och glaciallera, i hvilken
inbäddades talrika skal af de snäckor och musslor, som lefde
i de kalla hafven. Vid stränderna uppkommo glaciala
skalgrusbankar. Samtidigt med inlandsisens tillbakaryckande bildades
rullstensåsarnes kärna, förmodligen genom arbete af jökelelfvarne.
Från isen lösryckta isflottor och isberg kringspridde en massa
stenblock, som nu ligga kringströdda på höjder, åsar och slätter.
De kallas flyttblock och hafva ofta en betydlig storlek samt
egendomliga lägen.
Under denna afdelning af istiden inträffade perioder af
tilltagande köld, då isen ryckte fram på nytt ined sina moräner.
Detta synes hufvudsakligen hafva varit förhållandet i Skåne, der
man träffar flere moränmassor (krosstensleror) den ena ofvanpå
den andra, ofta med mellanlagring af sötvattensleror; men äfven
i mellersta Sverige saknas ej spår till ett liknande förhållande.
När landsänkningen uppnått sitt maximum, förefans
vattenförbindelse öfver Venern och Vettern med Östersjön, och det
småländska höglandet utgjorde en ö. Derunder invandrade i
ofvannämnda insjöar den ishafsfauna, af hvilken ännu fortlefva
några få, förkrympta djurformer. Under någon viss tid af
landsänkningen har äfven Östersjön stått i förbindelse med Ishafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
