Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång i människosläktets utveckling, hufvudsakligen i afsikt att bli enig
med mig själf rörande utvecklingen af mina älsklingsidéer och bringa
mina naturliga känslor i harmoni med mina föreställningar om
borgerlig rätt och sedlighet. Men också detta verk är för mig själf
endast ett nytt bevis på min inre opraktiskhet — endast en lek af
mina forskningsgåfvor, ensidigt, utan förhållsmässig kraft till mig själf
och blottadt på tillräckliga sträfvanden efter den praktiska kraft, som
så nödvändigt tarfvades för mitt ändamål. Missförhållandet mellan
min kraft och min insikt stegrades allt mer och mer och gjorde
luckorna inom mig allt större, dessa luckor, som jag till uppnåendet
af mitt mål borde fylla, och som jag allt mindre förmådde fylla.
Också skördade jag ej mer än jag sådde. Verkan af min bok
på min omgifning var som verkan af allt mitt görande. Ingen
förstod den, och jag fann i min närhet icke två personer, som ej till
hälften läto mig förstå, att de ansågo hela boken för gallimatias.
Och alldeles nyligen uttalade en man, som verkligen håller af mig,
med schweizisk trohjärtenhet denna uppfattning: »Ej sant.
Pestalozzi, ni inser väl nu själf, att ni, när ni skref denna bok, icke rätt
visste, hvad ni ville?» Dock, det var mitt öde att bli misskänd och
lida orätt, jag borde ha dragit nytta däraf, men jag gjorde det ej.
Jag mötte min olycka med inre hån och människoförakt och
skadade därigenom mitt mål i dess inre grundval, den, som det skulle
haft inom mig själf, oändligt mycket mer än alla människor, som
i detta tillstånd misskände och hånade mig, hade kunnat skada mig.
Men i trots häraf vek jag ej från mitt mål, men det hade blifvit
förstenadt inom mig och lefde i en sjuklig inbillning och i ett
misslynt hjärta. Jag envisades med att nära den mänskliga välfärdens
heliga planta på ett ohelgadt ställe.
Gessner! Jag, som alldeles nyss, under mina efterforskningar
om anspråken för borgerliga rättigheter, förklarade dessa såsom
varande anspråk endast af min djuriska natur och som det väsentliga
hindret för det enda, som har något värde för människonaturen,
nämligen den sedliga renheten, jag förnedrade mig därhän under
trycket af yttre våld och inre lidenskap att hoppas på en god verkan
på mina samtida genom detta tomma upprepande af sanning och
rättsbegrepp, denna samtid, som, på få undantag när, endast lefde
i uppblåst inbilskhet, öfvade våld, och hvars högsta sträfvan går ut
på ett väl besatt bord. Jag var med mina grå hår ännu ett barn,
men ett förvirradt barn, jag sträfvade också under denna tids
stormar mot min lefnads mål, men ensidigt och vacklande som aldrig
förr. Jag sökte nu vägen till detta mål i ett allmänt uppgräfvande
af de gamla källorna till borgerlig orättvisa, i lidelsefulla
framställningar af den borgerliga rätten och dess grand och under vädjan
till den upprörda sinnesstämningen, grundad på vissa af folkets
lidanden. Men mina yngre dagars bästa meningar voro för människor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
