Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som lefde omkring mig, endast tomma ljud och ord, och hur
mycket mer skulle ej min nuvarande syn på tingen vara dem en
dårskap. De doppade som vanligt också denna slags sanning ned i
gyttjan, de förblefvo det de förut voro och handlade mot mig, som
jag hade kunnat förutse, och som jag ej förutsåg, under det jag i
mina önskningar och drömmar sväfvade i luften. Ingen själfviskhet
öppnade mina ögon för dessa människors rätta värde. Jag bedrog
mig ej allenast på de sluge utan också på narrarne och trodde, att
hvar och en, som stod framför mig och talade ett godt ord med mig,
också hade en god mening. Och icke desto mindre kände jag folket
och källorna till dess förvildning och ovärdighet, kanske bättre än
någon annan. Men jag ville ingenting, alldeles ingenting annat än
att tilltäppa dessa källor och att detta onda skulle upphöra.
Helvetiens nya människor (novis homines), som icke ville något så
obetydligt, och som ej kände folket, funno helt naturligt, att jag ej
passade för dem. Det var samma människor, hvilka i sin nya
ställning (liknande kvinnor, hvilka hålla på att drunkna) anse hvart
halmstrå för en mast, medels hvilken republiken kan segla till en
säker hamn, dessa samma människor, säger jag, höllo mig, mig
allenast, för ett halmstrå, vid hvilket ej en gång en katt kunde
klamra sig fast. De visste det ej, och de ville det icke, men de
gjorde mig godt, de gjorde mig mer godt än människor någonsin
gjort mig. De återgåfvo mig till mig själf och lämnade mig under
den stilla förvåningen öfver arbetet med skeppsförbättrandet midt
under skeppsbrottet ej något mer öfrigt än det ord, jag under de första
dagarne af deras förvirring utropade: jag vill bli skollärare. Härtill
fick jag förtroende. Jag blef det och kämpar sedan denna tid en
kamp, som också mot min vilja tvingar mig att utfylla luckorna i
min inre tafatthet, hvilken i annat fall skulle stå i vägen för mitt
ändamål.
Vän! Jag vill öppet för dig omtala allt mitt görande och
låtande sedan denna tid. Jag hade under det första direktoriet
genom Legrand fått förtroende för folkbildningens sak och stod
i begrepp att öppna en utvidgad undervisningsanstalt i Aargau, då
Stanz brände och Legrand bad mig att en gång för alla välja
denna olycksplats till min tillkommande uppehållsort. Jag
begaf mig dit. Jag skulle varit i stånd till att begifva mig in
i bergens djupaste klyfta för att kunna närma mig mitt mål,
och jag närmade mig det verkligen. Men tänk dig min
belägenhet, jag ensam, alldeles beröfvad all uppfostrans hjälpmedel,
jag ensam, öfveruppsyningsman, räknemästare, dräng och nästan
tjänstekvinna i ett förfallet hus, med okunnighet, sjukdom och
nyheter af alla slag! Barnen voro i det närmaste åttio, alla af olika
ålder, några med stora anspråk, andra fullständiga tiggarebarn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
