Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
af denna fulländning och fullkomlighet också vid de nedersta
trappstegen. Jag anade, såsom aldrig förr, i hvarje ämne
utgångspunkternas sammanhang med ämnet i hela dess utsträckning. Jag kände,
såsom aldrig förr, de omätliga luckor, som genom oredan eller
bristen på fulländning vid dessa begynnelsepunkters lärande,
ovillkorligen måste uppstå vid hvarje följande kunskapssteg.
Följden af att min uppmärksamhet var riktad på denna
fulländning öfverträffade mina förväntningar. Hos barnen utvecklades
snart ett medvetande om krafter, som de ej kände, och isynnerhet
en allmän skönhets- och ordningskänsla. De hade själfva
medvetande härom och slappheten, den vanliga skolstämningen, försvann
som ett töcken ur mina klassrum. De ville, kunde, härdade ut,
fulländade och skrattade. Deras stämning var ej de undervisades
stämning, det var en stämning som hos okunniga barn, hvilka väckts
upp ur sömnen, en själ- och hjärtstyrkande känsla af hvarthän dessa
krafter kunde föra dem och skulle föra dem.
Barn undervisade barn. De försökte sätta i verket, det jag
sade, att de skulle göra, och de funno som oftast själfva på medlet
för utförandet. Denna på mångfaldigt sätt utvecklade
själfverk-samhet i undervisningens början verkade kraftigt på stärkandet och
upplifvandet af min öfvertygelse om, att all sann, all bildande
undervisning. måste lockas fram ur barnen själfva och uppstå hos dem
själfva. Också härtill förde mig företrädesvis nöden. Då jag ej
hade någon medlärare, satte jag det begåfvade barnet mellan tvenne
mindre begåfvade, det fattade sina bägge grannars händer, berättade
hvad det kunde och lärde dem eftersäga, hvad de ej kunde. De
sutto i innerlig kärlek bredvid hvarandra. Glädje och deltagande
uppfyllde deras inre, och deras ömsesidigt uppväckta inre lif förde
dem alla framåt, såsom de endast genom detta förenade
själsupp-lifvande kunde föras framåt.
Dyre vänl Du har hört detta samläsandets glädtigà sorl och
sett det mod och den glädje, det medför! Säg själf, hvad tänkte
du, när du såg det? Jag såg dina tårar, och mitt hjärta svällde
af raseri mot människor, som ännu djärfdes säga: »folkets förädling
är endast en dröm».
Nej, det är icke någon dröm, jag vill lägga dess konst i
modrens hand, i barnets, i oskuldens hand, och den illasinnade skall
förstummas och ej mer säga: det är en dröm.
Gud! Hur tacksam är jag ej mot dig för min nöd. Utan
den uttalade jag icke dessa ord och bragte ej de illasinnade till
tystnad.
Min öfvertygelse var stadgad. Det dröjde länge, innan den
blef det. Men jag hade i Stanz också barn, hvilkas krafter, ej
förlamade genom tröttheten af en psykologisk hem- och skoltukt,
snabbare kommo till utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
