Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Jag behöfde dem väl. Det är underbart, att jag ännu lefver
Men det var ej min strand, det var en klippa i hafvet, där jag
hvilade ut för att simma vidare.
Zehender! Jag förgäter aldrig dessa dagar, så länge jag lefver,
de räddade mig! Men jag kunde ej lefva utan mitt verk, till och
med i det ögonblick, då jag på Gurnigels höjder såg nedanför mina
fötter den sköna, omätliga dalen — jag hade aldrig förr sett en så
vidsträckt utsikt — tänkte jag mer på det dåligt undervisade folket
än på utsiktens skönhet. Jag kunde och ville ej lefva utan mitt verk.
Min afresa från Stanz, som, oaktadt jag var döden nära, ej var
en följd af mitt fria beslut utan af militära förhållningsorder, och
en åtminstone för tillfället fullständig omöjlighet att fortsätta min
plan, gaf ny fart åt det gamla pratet om min obrukbarhet och
fullständiga olämplighet att uthärda vid något företag. »Ja, kanske
under fem månader», sade till och med mina vänner, »är det möjligt
för honom att bära sig åt, som om han kunde arbeta, men den sjette
går det icke längre. Man borde ha vetat det förut. Han kan ej
något ordentligt och duger ej till något verkligt, möjligen till en
romanhjälte, men också härvidlag har han öfverlefvat sig själf.» Man
sade mig rakt i ansiktet: »Det är en dårskap att tro, att en människa,
därför att hon vid trettio års ålder skrifvit något förnuftigt, vid femtio
också skall kunna uträtta något förnuftigt». Man sade högt, att det
högsta, man knnde säga till min fördel var, att jag rufvade öfver
en skön dröm, och, liksom andra narrar, hvilka rufva öfver något,
här och där har en ljus tanke rörande min dröm och käpphäst.
Det faller af sig själft, att ingen förhörde sig hos mig. Man var
emellertid enstämmig i sin dom, nämligen, att jag blifvit led på
mitt arbete i Stanz, och man gjorde verkligen sitt till för att bibringa
mig afsmak därför.
F.....omtalade för mig, i anledning af detta, ett
egendomligt samtal mellan mina vänner. Det^ ägde rum offentligen, men jag
ingår ej på några detaljer. Den förste sade:
Har du sett, hur förfärlig haa ser ut?
• Den andre. Det gör mig ondt om den stackars narren.
Den förste. Också mig, men man kan icke hjälpa honom.
Ögonblicket efter det, då en ljusstråle uppgått för honom, och man
tror, att han verkligen duger till något, blir det åter strax mörkt, och
när man skärskådar saken närmare, har han endast bränt sig själf.
Den andre. Om han bara en gång gjorde det med besked.
Han står ej till att hjälpa, förr än han blifvit förvandlad till aska.
Den förste. För hans egen skull bör man önska honom, att
det måtte ske snart!
Det var lönen för mitt arbete i Stanz, ett arbete, hvilket
möjligen ingen dödlig förut försökt sig på i dylikt omfång och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
