Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
ändad språkkonst, och vi lära nu under få månader detta
konststycke, till hvilket naturen behöfde årtusenden. Men det oaktadt
måste vi, vi våga ej annat, när vi lära våra barn språket, gå samma
väg, som naturen gick med människosläktet för att lära det detta
samma språk. Och naturen utgick obestridligen också härvidlag från
åskådning. Redan det enklaste ljud, genom hvilket människan sökte
uttrycka det intryck åskådandet af ett föremål gjorde på henne,
var ett uttryck för åskådning. Vårt släktes språk var länge ej något
annat än en med mimik förenad ljudkraft, hvilken efterhärmade den
lefvande och liflösa naturens ljud. Från mimik och ljudkraft
öfvergick språket till hieroglyfer och enstaka ord och gaf länge enskilda
föremål enskilda namn. Detta språkets tillstånd är i första
Moseboken, kap. 2, v. 19, 20 på ett upphöjdt sätt uttryckt. Herren
Gud förde fram till Adam alla jordens djur och alla fåglar under
himlen, på det han måtte betrakta dem och gifva dem namn; och
Adam gaf hvarje djur dess namn.
Från denna punkt gick språket småningom vidare. Det lade
först märke till de mest påfallande skiljaktigheterna hos de föremål det
gaf namn. Sedan öfvergick det till egenskapsbenämningar och med
dessa till benämnandet af olikheterna i föremålens verksamhet och
krafter. Mycket senare utvecklade sig konsten att göra det enstaka
ordet själft mångbetydande, nämligen att uttrycka enheten, flertalet,
storleken af dess innehåll, det större eller mindre beträffande dess
antal eller form. Slutligen att säkert beteckna ett föremåls
förändringar, den olika beskaffenheten, som olikheten i tid och rum
framkallar hos detsamma genom förändring i samma ords form och
sammansättning.
Under ,alla dessa skiften var språket för vårt släkte ett
konstmedel, hvarigenom icke allenast för ögonblicket dess mångsidiga
intuitioner återgåfvos utan äfven intrycket af dem gjordes oförgätliga.
Språkundervisningen är sålunda efter sin natur icke något
annat än en samling psykologiska fördelar, i och för uttalandet af
intrycken (känslor och tankar). Vi göra dessa ord, som annars
endast skulle vara förbigående och omedelbara, till medelbara och
varande, därigenom att vi knyta dem till ett ord med alla dess
modifikationer. Detta kan emellertid, till följd af människonaturens eviga
likhet, endast ske genom språklärans öfverensstämmelse med det
ursprungliga förlopp, medelst hvilket naturen själf upphöjt vår
språkkraft till konstkraft, sådan som vi nu besitta den; d. v. s. all
språkundervisning måste utgå från åskådning. Den måste medelst
åskådningskonsten och räknekonsten göra mimiken öfverflödig. Den
måste ersätta efterhärmandet af den liflösa och lefvande naturens
ljud genom en följd af konstljud. Sedan måste den från tonläran,
eller, rättare sagdt, från organets allmänna öfning i alla möjliga
mänskliga toner, så småningom öfvergå till ordlära, namnlista, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
