Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Vän! En kvinna, större än någon man, en kvinna, som genom
ett lif, hvars olycka uppvägde mitt elände, en olycka, som endast
förädlade och aldrig vanärade henne, såg att jag närmade mig detta
bortkastande af mig själf, svarade mig- på mitt förvirrade ord, hvad
gör det till eller ifrån: »O, Pestalozzi! om människan en gång
kommer därhän att uttala detta förtviflans ord, så hjälpe henne Gud,
hon kan ej mer hjälpa sig själf.»
Jag såg vemodets och sorgens blick i hennes ögon, när hon
uttalade detta varningens ord, och vän, om jag icke hade någon annan
skuld i det slutliga försvinnandet af mitt bättre jag än den, att
jag kunde höra och åter förgäta detta ord, så vore min skuld större
än alla männniskors skuld, hvilka ej sett denna dygd och aldrig
hört detta ord.
Vän, låt mig nu ett ögonblick förgäta mitt görande och
låtande och mitt mål, fullständigt öfverlämna mig åt den
vemodskänsla, som öfverväldigade mig, när jag tänkte på, att jag ännu
lefver och ej mer är mig själf. Jag har förlorat allt, jag har förlorat
mig själf, men det oaktadt har du, o Herre, i mig uppehållit mitt
lifs önskan, du har icke inför mina ögon krossat mina smärtors
mål, såsom du för tusentals människor, hvilka fördärfvat sina egna
vägar, krossat deras mål inför deras och mina ögon. Du har midt
under förstörelsen för mig upprätthållit mitt lifs verk och för
mig i min hopplöst försvinnande ålder ännu låtit ett
aftonrodnadens skimmer uppstiga, hvars kära anblick uppväger mitt lifs
lidande. Herre, jag är icke värdig den barmhärtighet och den
trohet, som du bevisat mig! Du, du allena, har ännu förbarmat dig
öfver den söndertrampade masken. Du allena har ej sönderbrutit
det sköra röet. Du allena har ej utsläckt den glimrande veken
och ej vändt bort ditt ansikte under hela mitt lif från det offer,
hvilket jag från min barndomstid velat bringa och aldrig kunnat
bringa de öfvergifna i landet.
XII.
Käre vän! Min känsla tillät mig ej i mitt sista bref att tala
vidare, jag lade därför bort min penna, och jag gjorde rätt däri.
Hvad äro ord, när hjärtat är böjdt till dyster förtviflan eller i den
högsta sällhet höjer sig till molnen?
Vän! Hvad äro ord också utan denna höjd och detta djup?
Jag ser i det eviga intet vårt släktes upphöjdaste egenhet och
sedan åter i den upphöjda kraften af detta eviga intet — i man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
