Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag nästan erkänner människonaturens hjältekrafter, oundvikligt hade kommit
därhän, att mina dagars ansträngningar, mitt lifs hängifvande. ja, till och med
uppoffringen af de mina återigen skulle blifva prisgifna åt den blinda mängdens
hån. Läsare! Huru bör jag vara till mods, då jag efter så många år åter
läser följande: >Vän! tänk dig min förtviflan och bilden af denna skugga och
af tanken i min tillintetgörelse, att jag hade själf tillintetgjort mitt lifs mål» —
och då läsare, tänk dig mitt bjärtas jubel till tack mot Gud, att han hade
uppehållit i mig mitt lifs önskan och icke alldeles krossat mina smärtors mål för
mina ögon. Och dock, läsare, om också detta hade skett, om jag också
verkligen hade gått till grunden, icke blott blifvit bragt nära förtviflan utan
verkligen hade gått under, så kan jag dock vittna, jag hade nu, såsom cfå i detta
bref, anklagat mig själf för min olycka och hade skonande, förlåtande, tacksam
och kärleksfull sjunkit ned i grafven. Men läsare, hur måste det ej vara
upplyftande för mitt hjärta, när jag också i dag såsom för tjugu år sedan, kan
säga: »Herren har hjälpt». Hur är det ej upplyftande för mitt hjärta, när jag
i dag kan och skall upprepa dessa ord:
»Vän! låt mig nu ett ögonblick förgäta mitt görande och låtande och mitt
mål, fullständigt öfverlämna mig åt den vemodskänsla, som öfverväldigade mig,
när jag tänkte på, att jag ännu lefver och ej mer är mig själf. Jag har förlorat
allt, jag har förlorat mig själf, men det oaktadt har du, o Herre, i mig
uppehållit mitt lifs önskan, du har icke inför mina ögon krossat mina smärtors
mål, såsom du för tusentals människor, hvilka fördärfvat sina egna vägar,
krossat deras mål inför deras och mina ögon. Du har midt under förstörelsen för
mig upprätthållit mitt lifs verk och för mig i min hopplöst försvinnande ålder
ännu låtit ett aftonrodnadens skimmer uppstiga, hvars kära anblick uppväger
mitt lifs lidande. Herre, jag är icke värdig den barmhärtighet och den trohet,
som du bevisat mig! Du allena har ännu förbarmat dig öfver den
söndertrampade masken. Du allena har ej sönderbrutit det sköra röet. Du allena
har ej utsläckt den glimrande veken och ej vändt bort ditt ansikte under hela
mitt lif från det offer, hvilket jag från min barndomstid velat bringa och aldrig
kunnat bringa de öfvergifna i landet.»
Läsare, du förlåter mig upprepandet af samma ord på samma sida,
men mitt hjärtas trängtan tillåter mig icke att med hänsyn till den nya känslan
af min räddning och min lycka blott häntyda till, att dessa känslor voro
uttryckta och nedlagda i ord, som jag skrifvit för tjugu år sedan; jag måste,
såsom jag känner dem i närvarande ögonblick, uttrycka dem med den närvarande
stundens ord. Läsare, du förlåter mig således gärna, jag vet det, detta
återupprepande. »
Sid. 121. Här är ett stort tomrum.*)
*) Anmärkning till den nya upplagan. Huru mycket jag än hade önskat
det, och fastän jag föresatt mig att låta den gamla upplagan af denna bok vara
oförändrad och lämna mina dåvarande åsikters och känslors ström fritt lopp,
så har jag dock här öfverhoppat ett långt stycke, som betecknar mina dåvarande
åsikter om folkets tillstånd i vår världsdel, fastän händelsernas
vederstygglighet under den tjuguåriga mellantiden mellan den första och den nuvarande
upplagan af denna bok på många sätt bevisar sanningen af mina dåvarande
åsikter. Jag måste undertrycka dem. Jag ser i min nuvarande stämning på
folkets tillstånd med mycket mera vemod än häftighet, och åsikterna om att råda
bot för tidens onda öfverensstämma också mycket mer med detta vemod än
med den ungdomliga häftighetens kraftspråk, hvars skarpa yttringar, om de än
aldrig så mycket hafva till bakgrund kärlek till sanning och rätt, dock ofta förr
utplåna än förfäkta kärlekens heliga och eviga inre väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
