Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - I. Vackra Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 9 —
och dylikt. Åtskilligt sådant hade han varit med
om. Han hade tagit månget nappatag med
fri-hetsälskande brottslingar, och ett par gånger hade
han till och med riktigt legat i dödens käftar.
— Hände det aldrig, att fångarne talade om
sina lefnadsöden under de dystra resor, de gjorde
med er? frågade jag.
— Inte ofta svarade han.
— De voro vanligen tysta och grubblande och
hade nog af sina egna tankar, de som ännu kunde
tänka en allvarlig sådan. Någon gång kunde det
likväl hända. Gevaldigern for ett ögonblick med
handen öfver sin åldriga panna och i hans ansikte
läste jag löftet om en historia. — Eedan för 25 år
sedan, började han, fördes fångarna på tåget, och
det var på detta jag första gången såg den
unga flicka, hvarom jag nu går att tala.
— Ack, det var en grann kvinna! Det är nu,
som sagdt, 25 år sedan, men jag ser henne, när
jag vill — det fina, bleka ansiktet med de
blixtrande bruna ögonen och dess yppiga, mörka
hårram.
Hon hade blifvit häktad för barnamord
hemma hos sina föräldrar, och jag hade henne med
på tåget till Stockholm, där hon på
»spinnhuset» skulle af tjäna sitt straff. Hon föreföll mig
mycket dyster och grubblande; jag tyckte det
var synd om den stackars flickan och erbjöd
henne att sitta ute i korridoren hos mig, i
stället för i den dystra, trånga cellen. Hon mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
