Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - I. Vackra Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 10 —
tog med tacksamhet mitt erbjudande, och efter
en stund hade jag verkligen lyckats komma i
samspråk med henne. Hon hette Anna, och hon
berättade mig följande.
— Ett par år förut hade hon flyttat direkt
från föräldrahemmet till ett herrskap i Stockholm,
där hon fått plats som tjänarinna. »Det var herrn
i huset, som bragte mig i olycka», sade hon.
»Sedan körde hans fru mig på dörren; allt var
naturligtvis mitt fel. Det var jag, som var en
sådan lättsinnig och usel varelse, att jag ej var
värd det minsta medlidande. Och han gjorde
ingenting för mig; han åsåg lugnt hur jag
skymfades och kördes bort. Ensam och öfvergifven
som jag var, hade jag intet annat val än att
resa hem till mina föräldrar. En dag medan
jag var ensam hemma — mina föräldrar hade
rest bort på några dagar — blef jag mor. Då,
i den dystra ensamheten, kom den förfärliga
tanken för mig. När mina föräldrar kommo hem,
upptäcktes allt, och jag blef häktad. Nu är hela
mitt lif förstördt; utstött, vanärad är jag, dömd
att framsläpa mina återstående dagar i elände.
Men han skall gå fri, ingen människa skall för
denna saks skull lyfta mindre artigt på hatten
för honom, när han går på gatan. Bara jag
skall straffas. Är detta rättvisa?!» utropade hon
med hotfullt flammande ögon. »Men jag skall
hämnas på dem, jag skall hämnas på dessa fina’
herremän och deras dygdiga fruar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
