Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - I. Vackra Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
tryck på mitt värdfolk. Min vän fanjunkaren
hade plötsligen, märkte jag, blifvit helt blek,
och äfven hans hustru syntes mycket upprörd.
— Hvad var den där Annas tillnamn, sporde
de båda, när jag slutat min berättelse.
I detsamma ringde det på tamburdörren
och straxt därpå kom tjänsteflickan in och sade,
att det stod ett fruntimmer därute, som bad att
få tala vid mig. Hon såg mycket fattig och
eländig ut; af klädseln att döma, syntes hon vara
handtlangerska eller dylikt. Jag sade mitt
värdfolk, hvem jag förmodade att det var, nämligen
gossens mor. Låt henne komma in, sade de.
Ja, där stod hon nu, den stackars kvinnan.
— Anna! utropade min vän fanjunkaren.
— Anna! utropade hans hustru.
Ja, det var verkligen hon; visserligen ej
längre den sköna, bedårande Anna som förr,
men i det af nöd och försakelse härjade
ansiktet återfunnos dock de bekanta dragen. Dock,
kur visste man här, hvem hon var? Kände mim
henne? Ja, förklaringen kom. Fanjunkarens
voro Annas förnät husbondfolk. Den mannen,
som satt här, blek och upprörd, det var han
som var första skulden till Annas olycka.
— Jag ville bara hämta min son, sade Aana
med dof och dyster röst.
De båda makarna växlade en blick,
— Låt honom stanna, sade Anna» forsa
in atm or.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
