Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - II. Stora Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
— Det är sant, sade jag. Nåväl, kom då!
— Nej, jag vill gå ensam.
— Ensam!
— Ja, ensam och utan de här. Han pekade
på bojorna.
— Gif mig tio minuter, bad han, det är sista
gången jag träffar mor och min lilla dotter.
— Omöjligt, förklarade jag.
— Stora Jon såg på mig. Jag räddade en
gång ert lif, sade han, vill ni ej rädda tio
minuter åt mig af mitt?
Hur det kom sig, vet jag ej riktigt, men
jag lät honom gå. När han gått in, skyndade
jag mig ängslig fram till fönstret. Om han
rymde, skulle jag förlora min plats. Det blefve
fjärde rymningen! En fånggevaldiger borde icke
ha något hjärta. Men jag såg Stora Jon ligga
på knä där inne vid en gammal hvithårig
kvinnas fötter, och om hans hals hade en liten blek,
tioårig flicka slingrat sina armar. De gräto alla.
Jag gick lugnt tillbaka och satte mig i
släden.
Om tio minuter återvände Stora Jon till
mig. »Tack!» sade han i det han räckte fram sina
händer för att åter påtaga handklofvarne.
Stora Jon hade rätt — det var sista gången
han träffade de sina. Hans hälsa, bruten redan
innan han kom i fängelset, försämrades hastigt
och efter några månader var han död. Jag
talade strax härefter vid fängelsepredikanten om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
