Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - IV. Guldhjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 29 —
pådiktade hon sig det ena brottet efter det andra
utom de många verkliga sådana hon begått på
skilda platser,, dit hon naturligtvis måste föras
för ransakning, och Hjort och »Guldhjärtat» voro
sålunda ofta ute och reste tillsammans.
Denna kärleksförbindelse blef icke utan
följder. Och när »följden» blef upptäckt, kom
straffet för den brottslige fånggevaldigern, ett
straff, som dock blef jämförelsevis lindrigt, ty
Hjort slapp undan med tjänstens förlust. Jag
ärfde fångföraresysslan efter Hjort, och han blef
i stället skarprättare.
Den sköna synderskan hade af Hjort fått
mottaga en sak som minne och present. Han
liade köpt och förärat henne ett litet guldhjärta
å hvars ena sida han, för att fullständiga den
symboliska gåfvan, låtit ingravera en hjort.
Denna oförsiktighet var det emellertid, som röjde
och utpekade Hjort som den skyldige.
Närmare tjugu år därefter tilldrog sig en
händelse, som lifligt står för mitt minne.
Hos en viss Strömberg på Djurgården
brukade en grupp gamla stamgäster hålla till vid
glaset och kortleken. Bland dem, som på detta
sätt lifligast fördrefvo nattens timmar, var den
riksbekanta mästermannen Hjort. Han hade en
nästan osviklig tur i kortspel, och det var
ej många, som vågade en dust med honom,
liksom det ej häller var många, som kunde dricka
honom omkull. Nå, han hade ju också varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
