Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - IV. Guldhjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 30 —
militär, och på den tiden lärde man just inga
goda seder i det yrket. Yid utöfvandet af sma
hemska tjänsteförättningar var det alltid ur
glaset Hjort hämtade det erforderliga kuraget.
En afton sutto jag och några kamrater och
spelade med Hjort. Han hade som vanligt
vunnit af oss, och med länsade kassor måste vi till
slut alla draga oss ur spelet. Men Hjort var ej
hågad att sluta och utmanade med stora,
frestande anbud de andra gästerna att upptaga
striden. Det tycktes dock ej finnas någon, som
var hågad för detta. Till slut steg likväl en
ung man fram och förklarade sig villig att
antaga utmaningen. Det var en snyggt, till och
med litet sprättigt klädd yngling; han såg ut
att vara handelsexpedit eller dylikt. Han
spelade med ifver och drack gjorde han nästan i
kapp med Hjort. Han förlorade dock för det
mesta och då skrattade han på ett skärande
ironiskt sätt.
— Ni har otur, sade Hjort med en viss
medlidsamhet.
— Ja, när man spelar med en sådan
huggare som ni, menade den andre.
— Jo, jo men, svarade Hjort, då tål det
vid att man själf är litet hemma i konsten att
hugga; att man är lådhuggare till exempel,
till-lade han och såg sig skrattande omkring.
Den unge mannen skiftade färg men
fort-satte mera vildt än förut att spela. Han fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
