Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - VI. Den fallna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 41 —
lige anser sitt yrke dåligt och blyges däröfver.
Men så är icke förhållandet. Människor, som
af ödet och sina egna passioner och fel förts
in på brottets bana, inse sällan sin förnedring,
titan anse tvärtom sin ställning i samhället lika
god som någon annans. Det är icke många af
dem, som, om de också kunde det, önska börja
ett annat lif. Dessa fallna kvinnor t. ex., som
vid fångtransporterna äro så talrikt
representerade —föraktade äro de af alla, mest kanske af
sitt eget kön, men äfven af männen, som
likväl hålla till godo med dem. Sällan har jag
hört någon af dem sucka öfver sin lott. Nå,
det bör ju också nästan vara en tröst för oss,
att de arma varelserna så litet känna och
uppfatta sin djupa olycka. Fanny lät ganska
tydligt märka, att hon kände igen mig — men
ingenting annat. Att börja med åtminstone. Men
så kom den obehagliga situationen med bojorna.
I fångvagnen på tåget hade alla celler blifvit
upptagna, och jag hade därför måst placera några
af de kvinnliga fångarna uti korridoren hos mig,
däribland Fanny. Den starke järnbäraren hade
jag i säkert förvar i en cell och på föreskrifvet
sätt fängslad. Återstod bojorna för Fanny. Jag
hade velat gifva mycket för att slippa utföra
detta sorgliga och för mig så motbjudande
uppdrag. Vid ljudet af de skramlande kedjorna
spratt hon häftigt till och fäste en genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
