Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - I. Skatten i Uppsala slottsruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 -
Den goda frun omhuldade också med stor
ömhet sin olycklige hyresgäst. Hon hade äfven
en liten dotter, som med stor framgång hjälpte
henne härvid. Dagmar, så hette den tolfåriga
flickan, höll mycket af kandidaten, som alltid
varit så snäll emot henne. Han hade brukat
läsa med henne, något, som var Dagmars största
glädje. Han hade så beredvilligt offrat sin tid
för att gifva den kunskapstörstande flickan del
af sin lärdom. På fristunderna hade han lekt
med henne. De båda hade kommit så godt
öfverens som ett par jämnåriga.
Lindgren var också mycket fäst vid flickan^
hennes muntra prat och joller skingrade ofta
bekymrens mörka skuggor för honom. Nu när
han var sjuk, var det hon, som pysslade om
honom. Det var hon, som lugnade honom, när
han blef orolig och det dystra vanvettet kom
öfver honom. Det var äfven hon, som åter
spridde ljus i hans omtöcknade själ. Ty
Lindgren tillfrisknade verkligen efter en tid.
Skatt historien tycktes han emellertid
alldeles ha glömt. Åtminstone talade han aldrig mer
om den saken.
Studierna kunde han ej häller återupptaga.
Dagmars mor, bruten af arbete och
försakelser, sjuknade kort efter Lindgrens
tillfrisknande och dog.
Där stodo de båda, Lindgren och Dagmar,
ensamma och öfvergifna, ty ingen af dem
En fànggevaldigers minnen.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
