Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - II. Den lille förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 97 -
Klara kyrkoherdeboställe och kort därpå inför
öfverhof pre dikanten Gr.
Och af honom fick sig Falk en afbasning,
som, ehuru den blott bestod af ord, bestämdt
bet bättre än den, som nyss varit honom
till-lämnad.
»Dessa skolkrig», sade pastor G., »vore
visserligen fördömliga, och han skulle nog styra
om, att det blefve ett slut på dem, men det
vittnade likväl om dåliga hedersbegrepp att
handla såsom unge F. hade gjort; kunde man
förråda sina kamrater, så kunde man också en gång
förråda sitt fosterland — och detta senare vore
ett mycket stort brott. Mins Judas Iskarioth,
slutade han, »som blef förrädare för 30
silfver-pänningar, men gick sedan i ånger och hängde sig.»
»Jag har ej tagit emot några pängar». Falk
såg upp och sade detta med en anstrykning af
stolthet.
»Nå, hvarför gjorde du det då?»
»Mina kamrater ha alltid varit så elaka mot
mig. De kalla mig rödluf och oäkting», stötte
han fram. »Jag rår väl inte för att mitt hår
är rödt och... att... jag inte har nå’n far.»
Pastorn klappade den snyftande gossens kind och
sade.
»Dina kamrater äro oförståndiga och
tanklösa, men mena nog inte så illa med sina ord;
hämnden är i alla fall en dålig tröst — bättre att
löna ondt med godt, det skänker dig ett rent
En fånggevaldigers minnen. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
