Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - III. Den gamla gipstuppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 102 -
jag tyckte, ett egendomligt vemodigt drag i sitt
vackra ansikte.
»Nej du, det tror jag icke», sade prinsen,
»men», tillade han strax därpå, och jag tyckte
det låg något riktigt mystiskt, profeterande i
hans ton, »någon gång kommer han kanske ändå
att göra det.»
* *
Prinsens ord skulle verkligen en dag gå i
fullbordan. Det var många år därefter, men
det skedde likväl.
Elin och jag voro då man och hustru. Det
var den gamla vanliga historien — ett par
arbetets barn, som gift sig med två tomma
händer. Allt hade dock gått bra en tid, men så
drabbades jag af sjukdom och det blef eländigt
ställdt med vår ekonomi. Det värsta var förstas
med hyran. Kvartalet var inne, men pängarne
därtill använda på annat håll.
Där låg jag nu och grubblade öfver vår
förtviflade belägenhet utan att se någon lefvande
råd, i hvarje ögonblick väntande att bli kastad
på gatan. Bekymren gjorde mig naturligtvis
sämre, och jag tror nästan att de skulle ha gjort
slut på mig, om de fått fortfara litet till. Elin
märkte nog, hvad som försiggick inom mig, och
sökte på alla vis skingra mina dystra tankar.
Hon satt bredvid mig och försökte tala om glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
