Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - IV. En fången moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 -
tryckande varm kanske, och för en svag bris
gledo de öfver den glittrande fjärden. Hon hade
suttit och njutit af den spirituelle fransmannens
konversation, hänförande och medryckande i
tankens vilda flykt, men ändå naturlig och med
en fint målande poesi.
Då hade plötsligen ett fult, svart moln dykt
upp vid horisonten.
»En stormby är i annalkande. Skola vi
kanske väcka er man?» Terlon hade sagt det
i en ton, som betydde — mig är det likgiltigt, men
ni är kanske rädd.
»Nej», hade hon svarat, »låt oss ensamma
trotsa stormen. Ni för befälet, jag skall lyda —
det skall bli ett nöje att göra det också en gång.»
Och ovädret kom, vinden tjöt och
skum-miga vågor yrde. De stänkte kaskader af
glittrande perlor i Siris bruna lockar, men sökte
fåfängt svalka hennes brännheta kinder.
»Hur härligt!» jublade hon.
»Ni fruktar då ej döden?»
»Nej, jag är förtrogen med den, med min
själs långsamma död.»
»Ni älskar icke er man?»
»Icke är han min sagoprins, mitt
ungdomsideal. »
»Vet ni, hvem som ville vara*det?» frågade
han, med en eldig blick.
I detsamma kom ett vindkast, som pressade
den lilla farkostens reling under vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
