Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - V. Kort-Lasse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 118 -
ej kunna säga annat, än att jag är en
gentleman. Hur mycket förlorade den unge mannen
till mig?»
Jag nämnde summan. Larsson tog upp sin
späckade plånbok och räknade upp sedlarna
åt mig.
Så fort jag kunde, skyndade jag till Gustaf
med den glada underrättelsen. »Men lofva mig
nu en sak», sade jag till denne, sedan jag för
honom berättat, hur det gått till att återvinna
pängarna.
»Att aldrig spela mer! Ja, ja!» försäkrade
han. »Och ni kan vara säker på, att han
hållit ord.»
Emellertid inträffade något, innan vi kommo
till Stockholm, dit vi brukade anlända vid
10-tiden på kvällen. Det var i Söderhamn.
Jag-såg där vår kapten mottaga ett telegram, och
sedan han läst det, yttra några ord till
styrmannen, som väckte min uppmärksamhet. När jag
sedan kom ned i kaptenshytten, såg jag
telegrammet på skrifbordet, och som jag befann mig
ensam därinne, kunde jag ej låta bli att läsa det.
Det innehöll en upplysning från polisen i
Stockholm, att någon af dem skulle komma ombord,
innan passagerarna gått i land där, för att söka
få tag i någon person bland dem, som den gärna
ville träffa. Det anade mig, att detta hade
något att skaffa med vännen Larsson. Erinrande
mig hans ord, då han gaf mig pängarne, beslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
