Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - VI. Påskafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 122 -
efter arbetet kändes hvilan så ljuf, nästan som
en försmak af den eviga hvilans efterlängtade ro.
Men, icke ville hon dö än; ännu behöfdes
hon ju så väl för de sina. Och hon var
tacksam mot Gud, som låtit henne lefva så länge.
Det hade hon icke vågat hoppats, hon med sitt
klena bröst, där lungsoten nu under ett halft
decennium utfört sitt ödeläggande värf. Hon
hade ofta plågats af oro härför. Men med hvarje
år, som gått, hade hon blifvit lugnare. Ty
barnen växte upp och voro nu ej längre så
hjälplösa. Skulle något nu hända, kunde Gustaf
alltid draga sig fram med dem — så länge. Ja,
så länge. Tills någon annan kom. Ty
naturligtvis skulle det gå så, det måste ske; att ha
en »främmande» i huset ginge ej för en
arbetare. Blott hon blefve snäll mot barnen . . .
Under det hennes tankar sålunda voro
riktade på kommande dagar, sjönk hennes lilla
kraftlösa gestalt allt djupare tillbaka mot soffan.
Hon förnam en underlig, nästan behaglig känsla,
i det hon tyckte, att hela hennes varelse stilla
och ljuft domnade bort. Det susade och ringde
för hennes öron, det var, som om alla stadens
kyrkklockor höllo på att ringa in sabbatsfrid
för henne. Och bland alla dessa klockors sköna
musik tonade en högre än de andra, tyckte hon;
dess mäktiga malmtunga talade, talade högt
och förkunnade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
