Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - VI. Påskafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 124 -
rats af denna tanke. De hade ju lefvat så
lyckliga. Han mindes henne en påskafton för
femton år sedan. Helene var då endast aderton år
gammal. Han såg henne så väl, hur hon gick
där i föräldrahemmet bland småsyskonen i sitt
hvita förkläde. Hon såg så förståndig och
hus-moderlig ut. Då var det, han hade ställt den
viktiga frågan till henne, om hon kunde älska
honom. Oskyldigt och uppriktigt hade hon
svarat: »Jag vet inte, men jag har alltid tyckt,
att ni varit så snäll mot mig».
Hon hade vuxit upp under hans ögon; han
hade som ungkarl bott i hennes föräldrahem.
Af honom hade hon fått sin första svarta
natt-vardsklädning. Så hade de blifvit gifta, de
hade själfva fått barn och bekymmer, och sedan
hade han allt mer sällan kunnat gifva henne
någon klädning. Men då det hände, hade den
nästan alltid varit svart, det mindes han; en
sådan kunde vid alla tillfällen begagnas. Han
hade måst räkna ut allt på bästa sätt, ty
fattigdomen hade tryckt dem. På de senaste åren
hade det blifvit bättre för dem, barnen hade
vuxit till och den inbördes kärleken makarne
emellan hade vuxit i styrka med dem. Skulle
han nu mista henne? Skulle hon nu ryckas
bort från honom, nu när de kunde varit så
lyckliga.
Han hade under dessa tankar suttit med
hennes hand i sin; stilla, orörlig hade den hvilat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
