Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - VI. Påskafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 125 -
däri. Då kände han den plötsligen slutas om
sin. Han spratt till, som väckt ur en elak dröm.
Hans ansikte lystes upp af glädje, och hans
hjärta klappade, när han åter såg henne slå upp
sina ögon. »O, jag var så rädd, så förtviflad»,
hviskade han.
»Var icke det», sade hon och log ömt mot
honom, »det är jag icke själf. Vet du, jag
hörde en sådan vacker klockringning nyss.»
»Ack, tala icke om klockringning!» bad han.
»Hör, ringa de icke ännu?»
»Jo, de ringa till aftonsången. Det är ju
helgdagsafton.»
»Ja, hoppets och löftenas helg ringa de in.
O, om du förstode deras vackra sång! Mig
förklarades den nyss.»
Han smekte henne ömt. Efter en stund
sade han sakta, blygt: »Yill du förklara den
äfven för mig?»
»Yill du höra mig då?» Hennes röst
darrade af glädje. Hon började tala. Men det
var icke om döden utan om lifvet hon talade,
om uppståndelsen och återföreningen. Gustaf
lyssnade uppmärksamt, i det han ömt
betraktade henne. Hur vacker var hon ej i detta
ögonblick, där hon låg med den fina, skära
rodnaden på sina kinder, och hvilken glans de
stora, blå ögonen fingo, när hon talade.
En glad, liten solstråle hade tittat in ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
