Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H4
för dig vara både en utgångspunkt och en drivande
kraft? Innan en kvinna binder sig för livet vid en man,
vill hon veta, att han älskar henne, och vill hon tro på
hans kärlek. Säger han, att han älskar henne, men
hon icke kan tro på hans kärlek, så kan hon icke för
livet binda sig vid honom. Men tror hon på hans
kärlek och älskar hon honom tillbaka, då kan det bliva ett
samliv. Det gäller för oss icke endast att veta, att
Gud är kärleken, utan att komma till tro på denna kärlek.
Detta ord har sista tiden på ett alldeles särskilt
sätt gripit mig. Det ligger så mycket, synes det mig,
just i detta att få tro på Guds kärlek. Vad vill det säga?
Jo, helt enkelt, att den kärleken är hänvänd till mig,
att den omfattar mig, att bland alla släkten, alla folk
och tungomål, alla miljoner, finns det en individ, som
heter så och så — det är jag — att till denna enskilda
människa är Gud i hela sin personliga kärlek hänvänd,
och att jag kan lita på denna kärlek, så att jag kan
leva och dö på den.
När det här talas om att kärlekens fullkomnande
visar sig däruti, att vi hava frimodighet på domens
dag, menas icke, att människan har den rätta
frimodigheten till och med på domens dag, därför att Gud är
kärleken i allmänhet utan, såsom framgår av en
föregående vers, därför att hans kärlek till oss blivit
uppenbar däri, att han sänt sin Son till försoning för våra
synder. Däri, heter det, består kärleken. Nu förstå vi
sammanhanget. Många resonera så: Gud är kärleken.
Den kärleksrike Guden dömer ingen och kan icke
förkasta någon. Och så har man häri sin trygghet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
