Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2
undran, frågande: Vad är det som driver den mannen
framåt? På hans panna och hans liv stod det skrivet:
»För mina bröders skull.» Hava vi den kärlek som
brinner? Nog tror jag, att i varje hjärta, som hör Gud
till, det finns kärlek och kärlek just till vårt folk. Men
icke tror jag, att det är den kärlek som brinner.
Snarare är det mångenstädes den kärlek, som glöder
under askan. Det har kommit aska över de glödande
kolen, liknöjdhetens aska, bekvämlighetens, missmodets,
själviskhetens, försagdhetens falaska. Vad vi behöva,
är att bedja Gud om den kärlek, som brinner, som
lågar.
Av vår text se vi, att det är möjligt att älska sitt
folk och ändå se framtiden för det folket utomordentligt
mörk. Många tro i nutiden, att det är kärlek till det
svenska folket att se dess framtid så ljus som möjligt.
Och nog kan det så vara. Men icke behöver det heller
sägas, ja, får icke sägas, att då man ser denna framtid
mörk, innebär detta bristande kärlek. Nog var aposteln
Paulus en optimist. Det finna vi, om vi läsa det
föregående kapitlet i detta samma Romarebrev och
särskilt slutet, där han talar om att varken höjd eller djup
eller något skapat skall kunna slå ned hans mod eller
skilja honom från Herren. Men ändå har han en stor
sorg och oavlåtliga kval i sitt hjärta. Han kunde icke
slå an den tonen, att allt till sist nog skulle gå bra för
hans folk, att det visserligen var mörkt nu, men att
mörkret nog skulle skingras och domen utebliva. Nej,
det kunde han icke för sanningens skull. Och när han
ser sitt folk på det sluttande planet gå bort från Gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
