Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
tälthydda, vår kroppshydda, håller på att nedbrytas.
Vi som kunna räkna oss till de gamla, hava nog länge
märkt, att kroppshyddan håller på att nedbrytas.
Det märkes på våra själsförmögenheter. Det brukar
börja med dem. När någon får höra, att han ser frisk
ut och synes vara i sin fulla kraft, kan han ofta avge det
svaret: »Ja, men jag märker själv, att mitt minne
tar av. Isynnerhet märker jag det därpå, att jag börjar
glömma namn.» Det är, synes det mig, ganska
egendomligt/att det första vi börja glömma, är varandras namn.
Namnet är ju ändå det som en människa sätter högst
av allt i livet. Det är, som den vise säger: »Gott rykte
är bättre än silver och guld.» Och ändå är det, som sagt,
ingenting den ena människan lättare glömmer med
avseende på den andre än dennes namn. Ack, vilka
stoftvarelser vi ändå äro!
Eller ock begynner nedbrytandet med någon
kroppslig åkomma, som hemligen eller uppenbarligen tär på oss.
Hava vi icke i denna tid fått se, hur våldsamt
tälthyddorna brytas ned? Sådana som vi tänkt varit
uppslagna för många och långa år — oväntat och häftigt
hava de brutits ned. Ja, vi få åter och åter påminnelser
om att våra egna jordiska tälthyddor hålla på att tagas
ned. Den ena tältpluggen efter den andra ryckes upp,
den ena tältduken efter den andra vecklas ihop. Snart
är den sista tältdelen nedtagen, och tältet känner icke
mer sitt rum.
När vi märka sådant, skulle vi då icke börja se efter
de ting, som icke synas? Skulle vi då icke börja göra,
såsom den som flyttar gör, som mer och mer riktar sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
