Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK JOHAN STAGNELIUS.
Den s. k. ”svenska poesiens guldålder” börjar allt
mer förblekna i en förgången tids fjärran och förefaller
icke mer så glänsande för de yngre generationerna.
Kritiken står icke längre så vördnadsfullt tillbedjande
inför de stora skaldeminnena och allmänheten börjar allt
mer glömma både Gei jer och Tegnér — att icke tala om
de mindre gudarne. Snart skola de vara helt och hållet
förvisade till antologierna och skolböckerna samt den
lärda litteraturforskningens verk. Och även där skola
kanske många av dessa storståtliga skaldegestalter med
professorstitlar och biskopskors i sinom tid krympa ihop
till ganska små dimensioner, medan deras mindre
pompösa föregångare, den vilsefarande krogskalden Bellman,
ännu länge skall leva kvar såsom den svenska lyrikens
största minne, tack vare den geniala och äkta humorn i
hans skaplynne och den på samma gång själfulla och
friska musiken i hans sånger. Men även hans stjärna
skall väl en gång slockna, ehuru den redan överlevat så
många av sina medstjärnor. Fåfänglighet, förgänglighet
är nu en gång lagen för diktarstorheten liksom för all
annan storhet.
Men den som i sin barndom levde med i
efterklangs-tidens entusiasm för de ”gudingivne” sångarne bibe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
