Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindbergs lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro för stolta att ge sig luft i klagan och verop. Det
brukar talas om skalder som skrivit med ”sitt eget
hjärteblod” — det är ibland bara ett vackert tal, men om
denna dikt kan det sägas med sanning. Det är hjärteblod
i varenda rad, kanske varenda vers är upplevad. Därför
ser man icke ordet, raden och versen, den konstnärliga
formen — utan själva livet, striden och mannen som
lever, lider och kämpar.
Samma intryck får man av många ställen i
”Sömn-gångarnätterna”, där ett djupt svårmod — icke klagar
—-men talar och skildrar i tungt fallande och mörkt
målande rytmer. En vandrare strövar omkring som en
främling i sin fädernestad. Allt är förändrat, staden är en
annan, vänner och fränder äro borta — främlingen är
ensam i sin fädernestad liksom i hela världen.
Och när rävarne hava kulor
— sköna kulor i parentes —
nöt du gatan med slitna sulor,
lägg ditt huvud var sten det ges;
ut och leta. gatan har stenar,
gränderna eljest de ha hotell,
fågeln bygger sitt näste på grenar,
vargen sover i egen fäll!
Är du ledsen, så skjut dig för pannan,
mången fick vara med mindre nöjd,
och en ann är så god som en annan,
bruten blir den ej vill bli böjd.
Ställer man dessa bittert sorgmodiga strofer vid sidan
av ett svårmodigt utbrott hos en annan svensk skald —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
