Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrek på Ransätt (F. A. Dahlgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammaldagarna gå på träben och måste hålla sig stilla.
Under ett samtal om gamla minnen från ungdomsdansar
och kärleksmöten gripas de plötsligen av ett
oemotståndligt begär att ta en svängom. ”Dä va te stullte å te styllte,
så gott di nönstin kunn dra sta”, och inom kort lågo de
bägge ”på vann sin långbänk som ett byllte”,
Men gobben sa: lott svetten sköle
frå skrottera så mö han vill,
lott varken mole mer än ill
i rygg å skank — dä må vi tole;
vi ska allt danse lell iblann,
för slite ont går gärne an,
om bar en stackers uschling kan
förut ha morosamt e smole.
Denna lidelsefulla ”aprés-nous-le-déluge”-stämning hos
de bägge träbenta rothjonen är icke bara kostlig, den
har något rörande på djupet, som vittnar om författarens
medkänsla med fattiga stackare, fastän medkänslan icke
bär minsta spår av sentimentalitet. Detsamma kan sägas
om det i all sin lantliga enfald finkänsliga stycket om
”Rotlanken”, som aldrig fick vara i fred för sitt öknamn
och alltid råkade i vanvettigt raseri, när det kastades
efter honom av elaka pojkar, men som blev så vek om
hjärtat, när Fredrek på Ransätt en gång i sin första
ungdom visade honom en vänlighet, att han ställde sig att
fundera på något sätt att visa sin tacksamhet.
”Jo”, sa’n te slut, ”nu vet ja rå:
kall mej Rotlanken
så mö härr Fredrek kan gå på,
ja ska int bank’ en.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
