Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följ mig en månskenstimma,
kyrktorn och fönster glimma.
Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.
Frånser man att det är tvenne själar med i detta
döds-tankeackord och att dessa själar äro unga, liknar det
näfctan en översättning av det berömda Goetheska — i
så fall den yppersta vi äga, ett alldeles lytelöst stycke,
vare sig betraktat som original eller icke.
En riktig visa och en riktigt vacker visa är även stycket
XXII av samma diktcykel, ehuru det liksom ofta i
Heidenstams dikter kanske har mer av bild- och färgtyngd än
visor kunna bära utan att förlora sitt väsen av visa.
”Bland cedrar lyser med bländvit tinne ett tempel
helgat åt fädrens minne, bekransat sovande som en grift”
— ett stycke vers som detta är kanske litet för tungt
att sjungas, hur väl det eljest ljuder. Men de sex sista
raderna sjunga och dansa, om ock även de icke lättfotat,
som vore det verkliga dansande barn och unga kvinnor:
Kring dörren kvinnorna myrten linda.
De sjunga, medan de sammanbinda
den långa slingan med purpurgarn:
”Må denna fest våra fäder gälla!”
Då svarar kören i templets cella:
”Av deras kärlek vi äro barn.”
Jag vill icke påstå att bild- och färgtyngden i den
Heidenstamska dikten i och för sig är ett fel. Vilken
levande tavla är det icke i denna kortfattade halvt dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
