Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Middagssolen sken och fåglarne skreko av förtjusning
åt det vackra försommarvädret, när jag gick ut i parken.
Här och var s*kymtade mellan träden en krökt och
stapplande eller nervöst hastande gestalt. Några sutto på soffor
för sig själv och stirrade rakt ut — andra i klungor
ivrigt diskuterande sina ömsesidiga krämpor.
I gräset under en praktfull ek låg baron D., illyriern,
en ung man på tjugusex eller tjugusju år. Han hade en
smärt och elegant resning på kroppen, små fötter, fina
händer, ett välformat huvud med intelligent panna och
behagliga anletsdrag. Hans näsa var utomordentligt fint
skuren och hans halvt italienska börd hade givit hans
ögon en mörk skiftning av svärmisk melankoli. Över
hela gestalten låg något sympatiskt älskvärt, något av
det där äkta aristokratiska, som man finner hos gamla
familjer, i vilka verklig bildning och andlig
överlägsenhet icke sjunkit i samma proportion som anorna ökats.
Sjukdomen hade ännu icke helt och hållet fått honom
i sitt våld. Han hade ännu stunder av ro. Särskilt den
gången såg han lugnare ut än vanligt och den annars
gråbleka ansiktsfärgen hade vikit för en svag rodnad.
När jag gick förbi, reste han sig med någon
ansträngning på armbågen och ropade åt mig:
— Vill ni icke komma hit och hjälpa mig att se på
molnen!
Jag antog hans inbjudning och slog mig ned vid hans
sida med armarna under nacken.
Vi lågo nu en stund och sågo på molnen under tystnad.
Därefter öppnade baronen sin mun och talade uppåt ekens
krona:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
