Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är kväll. Och i den milda aftondagenn,
belyst af de sneda strålarna från den nedgående
solen, hvars halfva skifva lyser öfver skogstopparna,
kör ett väldigt hölass, skakande på den steniga
vägen, in mellan stenmurarna och fram öfver gården.
Sven Ersson själf sitter på lasset och håller
tömmarna. Det är en småväxt gubbe, i hvars hår
och små stubbade polisonger åren färgat många strån
hvita. Hans lifliga ögon lysa fram under buskiga
ögonbryn, och munnen har ett godmodigt och
vänligt drag, som understundom kan lysa upp hela det
något tungsinta ansigtet. Medan han rycker i
tömmarna för att mana på hästarna, skjuter ur de små
gråblå ögonen en pröfvande blick mot vester, där
cn ljus rodnad täcker hela horizonten, och de
öfversta skogstopparna glimma med en gyllene glans.
Ilan kniper belåtet ihop munnen. Ty han vet, att
denna solnedgång bådar vackert väder. Och det
vackra vädret lofvar honom, att hela skörden af
torrt och godt hö nästa kväll skall ligga i godt
förvar på skullar och i lador.
Men när sista lasset för aftonen är inbärgadt,
och han sedan med trötta, säfliga steg går öfver
gården, forsigtigt undvikande den stora paddan, som
efter solnedgången alltid ligger och krälar i gräset
framför grinden, får hans ansigte ett missnöjdt
uttryck, och han ser sig upprepade gånger omkring,
liksom sökte han någon med blicken. Han går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
