Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
köpt för sina skottpängar på en marknad i
Borgholm. Och då spelade han både sorgsna och
lustiga visor om hvarandra. Alt livad han hade hört
spelas eller sjungas, var han karl för att ta’ efter,
om det var polskor och slängdanser, valser och
fransäser eller stora marscher och konstiga
musikstycken, som regementsmusiken blåste på ångbåten,
när den gick lusttur till sta’n. Sven Ersson
skrattade alltid, när han hörde Gustaf spela. »Det var
faen till pojke», tyckte han. Men Katrina, som fick
gå i köket och höra honom timvis, sa’ ibland, att
hon blef alldeles galen i hufve’t af den
evinner-liga musiken.
Det var egentligen det märkvärdiga med
Gustaf, att livad han än gjorde, så tyckte hela huset
hvar på sitt sätt, att det var »faen till pojke».
Fadern var den, som sade det först. Ty allt hvad
sonen gjorde, beundrade fadern. Fast han såg, att
pojken inte kunde hållas till ett ordentligt arbete
på gården, kunde han ändå inte låta bli att tycka
om honom. Pojken gick sin egen väg och brydde
sig tusan om, ifall han roade andra med det eller
icke. Men det var en sådan fart i honom, att allt
hvad han gjorde, tog sig bra ut och passade
honom, och därför glömde Sven Ersson sin förargelse
öfver sonens snedsprång och sade oupphörligt: »Det
är ändå faen till pojke». Och om de också inte sade
detsamma, så tänkte ändå alla på hela gården det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
