Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andre kraflade sig opp, och darrande af
förbittring, skrek han:
— Din dotter är ändå, hvad hon är. Det kan
du hälsa henne.
Sven Ersson vände sig om.
— Hon är lika god som förut, sa’ han. Och
barnet ska’ inte lida nån nöd, det lofvar jag.
När han kom hem, gick Sven Ersson direkt
och sökte opp dottern.
— Nu ska’ du inte vara ledsen, sa’ han. För
jag träffa’ gamla Jansson, och jag gaf honom allt,
så mycket han tål vid.
— Jässus, far, sade Johanna. I har väl inte
slagit honom.
Gubben smålog illmarigt och knöt näfven.
— Jo, jag har det, sade han.
Johanna förstod inte riktigt, hvarför Sven
Ersson hade behöft slå gubben Jansson, men från den
stunden visste hon, att hon inte behöfde vara rädd
för fadern.
Till sist kom emellertid hennes stund, och en
dag i Maj gick hon hem från gärdet och lades till
sängs i stora sängen inne i kammaren. Dagen därpå
låg hon stilla och undrade på allting, som var så
nytt och så underligt. Men andra dagen gick hon
med oket öfver axlarne för att hämta vatten ur
brunnen, och den tredje var hon åter som förut, bara
litet blek och smalare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
