Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när lian var på hemvägen, såg han ännu
den gamle backstugusittaren, som stod främmande
på däcket, främmande för alla dessa, hvilka reste ut
för att söka sin lycka, och gumman, som grät af
ängslan att aldrig komma hem igen.
Sven Ersson tänkte vidare. Det var kanske
inte något att gråta för. Kanske frngo de det bra
på gamla da’r, blefvo omhuldade och fägnade på
mångahanda vis. Men han var ingen
backstugu-sittare. Han behöfde inte taga nådegåfvor. Nej.
Men någon likhet var det i alla fall. Och Sven
Ersson fann likheten däri, att hans son kanske inte
skulle komma tillbaka han häller.
När han kört in på den smala skogsvägen, som
ledde hemåt, såg Sven Ersson någon komma
långsamt gående emot sig. Han körde i skridt öfver
stenar och rötter, som lågo öfver vägen, och det
dröjde en stund, innan han såg, hvem det var.
Jan Jansson var det. Med klockkedjan
dinglande på den stora magen och stödjande sig på
knölpåken, kom han långsamt utåt vägen. Han var
tjock och rödbrusig som förut, men han såg äldre
ut och gick sämre.
Sven Ersson tog åt sig tömmarna och ville köra
förbi. Men den andra hejdade honom.
Det var sex år sedan det stora nappataget,
och på mellantiden hade gubbarna inte talats vid,
utom den enda gången på kyrkbacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
