Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utomhus, brukade jorden och planerade för framtiden.
Hon hade åldrats. Hennes ansigte var.icke så
fin-hyIt som förr, det hade fallit ihop och rodnaden
hade försvunnit, efterlämnande den obestämda
ansigts-färg, som kommer med åren.
Axlarna hade blifvit bredare och bröstet flatare.
I lon såg ut som en välbestäld bondhustru, och
händerna voro seniga som på en karl. Men sitt lynne
hade hon kvar, hon var den enda på gården, som
ännu sjöng, när hon arbetade, och hon var inte
längre rädd att tala om sitt barn. Ty hon visste,
att hon hade gjort skäl för gossen.
Att Gustaf skulle komma hem, det hoppades
hon som de andra. Det var så tyst på gården,
tyckte hon, när han var borta. Far var så
olycklig, mor så nedslagen. Och med bonddotterns
inrotade föreställning om, att det är sonen, som skall
ärfva faderns gård, sköt hon bort alla tankar på,
hvad som skulle kunna hända, ifall han ej återvände.
Hon tog dagen, som den kom, och litade tryggt
på, att nog skulle hon slå sig fram i lifvet.
Men när Sven Ersson började tala om, att
Gustaf kanske ändå inte skulle komma hem, då
började hon nästan hoppas, att hon under alla
dessa år inte arbetat alldeles förgäfves, och hon
tyckte som så, att om hon fick lösa ut gården från
syskonen, hon som ändå gjort det mesta där, allt
sedan fadern blcf svag, så låge det ingen orättvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
