Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram till sängen och såg på den sjuke med stora,
undrande barnaögon.
Det blef morgon och kväll, kväll och morgon,
och ännu låg den sjuke orörlig som förut och talade
nästan aldrig.
En morgon rätade Sven Ersson plötsligt upp
sig och frågade, om inte Gustaf var hemma.
— Han har drömt, sade mor Katrina till dottern
och gick fram till bädden.
— Nej, sade hon, lugnande som till ett barn.
— Jag tyckte bestämdt, att jag hörde
hand-klaveret, sade Sven Ersson. Det lät bara så
underligt tyst, som om det hade varit långt borta.
Ilan lade sig ner igen, och det såg ut, som
om han lyddes.
— Nu hör jag det igen, sade han.
Johanna gick in i kammaren, och mor Katrina
stängde dörren. De förstodo båda, att den gamles
stund var kommen, och tysta satte de sig utmed
sängen och bådo lill-Sven sluta upp med att leka.
Sven Ersson låg länge stilla med slutna ögon,
och när han såg upp, drog han ett långt andedrag,
— Hur hr det far? frågade Katrina.
— Nu hör jag det inte längre, sade den gamle.
Hans blick var matt, och han såg oroligt
omkring sig, tills han fick syn på lill-Sven. Då
vinkade han honom till sig, tog hans lilla bruna hand
i sin grofva näfve, och han började tala om allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
