Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingrid släpade hem till gården allahanda personer,
som Olof Larsson icke förstod sig på, lösa karlar
med obestämdt arbete och kvinnor, som voro kända
på krogarna i trakten. Ännu värre blef det, när
sönerna växte upp och på sitt håll lefde samma lif
som modern. Olof Larsson blef ensam midt i sin
fäderneby, och han skämdes att tränga sig på andra,
som han såg undveko beröringen med honom.
Men ibland hade han onda aningar. Ty sedan
de två sista barnen kommit till världen, hade hustruns
svåra mellantider blifvit alt tätare och återkommo
alt oftare. De voro fylda med infall och handlingar,
som skrämde mannen, så att han gick i en ständig
oro, för livad hvarje ny dag skulle föra med sig.
Att hans hustru var otrogen, visste Olof Larsson
bestämdt, och på sista tiden hade han för barnens
skull aldrig velat hålla sig med dräng. Han sade,
att han inte bchöfde det nu, sedan sönerna blifvit
stora. När hustrun ville bort, lät han det ske, och
han skulle häller icke ha kunnat hindra henne. Hon
gick som i sömnen, utan att låta sig hindras af
något. Om det var aldrig så mycket att göra
hemma, om barnen voro sjuka, om det låg alnshögt
med snö, alt gjorde henne detsamma. Hon var så
orolig, att hon inte kunde sitta stilla, hennes hud
var brännande het, som om hon haft feber, och
hennes ögon blickade glanslösa omkring sig. Så
försvann hon i dagar eller veckor, och när hon kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
