Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
åter, var hon lugn igen, sig lik som hon varit förr,
och hon log för sig själf, som om hon varit lycklig.
En gång såg Olof Larsson midt på hennes arm ett
ankare, som var inbrändt med krut, och frågade,
livar hon fatt det. Hon skrattade och sade, att
det var en sjöman i Kalmar, som hade gjort det.
»Det gjorde inte ondt als», sade hon. »Det kändes
inte en gäng.» Olof Larsson brusade upp och slog
henne. Då kröp hon som en piskad hund och svor
vid gud, att hon var oskyldig till alt, livad elaka
människor sade om henne.
Ibland undrade Olof Larsson, om hon var
besatt af en ond makt. Ty det såg ut, som om hon
ej kunnat styra sig, när det var något hon ville.
Det låg en häftighet i hennes rörelse, en vildhet i
hennes blick och en glupskhet i hela hennes ansigte,
som förstummade hvarje invändning, och livad hon
ej fick, tog hon med samma naturliga djärfhet, som
om hon varit ett barn. Det var detsamma, om det
gälde att ta’ hästarna ur stallet eller pängarna ur
byrån. 1 lon bara tog, livad hon önskade, och gick,
dit hon ville, och om någon försökte hindra henne,
smög hon sig ut i mörkret och sprang, som om
det gält hennes lif. Oroligt kretsade Olof Larssons
tankar omkring dessa gamla kända saker, som gjort
hans lif så underligt, att han själf tyckte sig lefva
annorlunda, än livad alla andra människor gjorde.
Det föreföll honom, som om i alt detta tillika låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
