Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville narra honom i förderfvet. En kall svett
betäckte hans lemmar, en känsla af fasa pressade sig
samman omkring hjärtat, han kunde inte tala. En
snyftning skakade hela hans starka, ungdomliga kropp,
och med pannan lutad mot sjöbodens vägg brast han
i häftig gråt.
Ingrid såg på honom med förakt. Hon sade
ingenting, bara satt stilla och betraktade denne
starke man, hvars smärta var henne obegriplig, och
kände endast förvåning öfver detta måttlösa utbrott.
Hon hade gått för att finna hjälp, och hon fann
ett barn, som hon själf måste stödja. Hon tyckte
det var lönlöst: allt hvad hon ville göra för honom,
fann hon utan värde och tomt. Men i hennes
hjärna satt tanken på mordet som en fix idé, den
gaf henne ingen ro, och hon väntade på, att detta
utbrott skulle gå öfver, endast för att åter få ordet.
Men Jonas Persson ville inte lugna sig. Han
grät länge, och när gråten saktat sig, sade han
henne, hur han uppfattat saken. Hon hörde på
honom med ett frånvarande främmande leende och
motsade honom icke.
Men när han gråtit ut, lade hon sin arm på
hans och drog honom in i sjöboden. —
När de följdes åt tillbaka, hade Jonas Pehrsson
lofvat att vara henne behjälplig med att rödja Olof
Larsson ur vägen. Och när han frågade henne, hvem
som skulle göra det, nickade hon bara och svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
