Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befalla sig af andra, var han så viljelös, att han ej
ens kunde tänka på att gå ut på egen hand.
Så gick solen ner, och det blef mörkt.
Kyrkogården syntes från fönstret, där Kalle satt, och i
mörkret skymtade de svarta korsen mot den hvita
snön. Kalle satt med hopknäppta händer och
mumlade böner, men han kunde inte ens Fader vår
ordentligt, och hjälplös stirrade han på Jonas
Persson, hvilken kom och gick inne i stugan.
En släde stannade på gården. Det var Jon
Perssons hustru, som kommit hem från stan. När
hon fick syn på Karl Axelsson, blef hon misslynt,
och när mannen inte var inne, passade hon på och
sade åt Kalle, att han gärna kunde gå hem. Hon
sade det inte ovänligt, men i en bestämd ton, som
ögonblickligen öfvertygade Kalle. Han tog sin mössa
och gick med lätta steg framåt vägen, som ledde
till byn.
Karl Axelsson hade inte varit så glad på länge.
Han kunde inte begripa, hvad det var, som hållit
honom kvar, när han ändå så gärna ville gå. Nu
kände han ingen osäkerhet längre. Hemåt skulle
han, hem till hustru och barn. Det var mörkt ute,
och genom mörkret lyste ljus från stugorna på
slätten. Långt hade han att gå, och trött var han.
Men faran var öfver. Han kunde inte rå för,
att mor Persson hade kört ut honom. Ingen kunde
säga något åt honom för det. Och hände det något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
