Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte, hur han kom in, men i ett ögonblick stod han
där och trefvade i mörkret efter yxan.
Därpå hörde han Erlands röst:
— Fan ska ta dig, om du är rädder! Slå
bara på med friskt mod! För nu går vi efter honom.
Därpå stängdes dörren, och stegen aflägsnade
sig öfver gården.
Karl Axelsson stod ensam i mörkret med yxan
i hand. Han kunde inte komma ut. Han kunde
inte röra sig. Han såg inga syner. Allting var bara
svart. Men för hans svaga förstånd syntes det, som
om han nu var tvungen att göra det. Ett raseri
bemäktigade sig honom. När hvarje försök till flykt
var stängd, försvann hans fruktan, och det myckna
bränvinet började återtaga sin verkan. Han var
alldeles redig, och ett begär att slå vaknade inom
honom, en lust att klämma till, lika mycket hvem.
En oändligt lång fjärdedels timme förgick, men
till sist hörde Karl Axelsson åter steg ute på gården,
oeh dessa steg närmade sig den plats, där han stod.
Han höjde yxan och tyckte, att det blef ännu mera
svart för hans ögon. En röst hördes utanför. Det
var Olof Larssons. Kalle kände igen den.
— Ar ladugården stängd? sade rösten.
I detsamma öppnades dörren, och Karl
Axelsson slog med all makt yxhammaren mot den
gestalt, som steg öfver tröskeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
