Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opp korna, som lågo och idislade på den orena
halmen, lyste i deras krubbor och bakom häckarna.
Han klättrade upp på skullen och började söka i
halmen samt stannade slutligen utmattad ute på vägen,
där han med lyktan i hand spanade åt båda sidor.
Ensamheten blef honom olidlig. Han vände
om och gick in igen. Där inne hade elden
slocknat, Erland satte lyktan på bordet och försökte sluta
sin måltid. Men det gick inte. Maten kväljde
honom, och när det rysliga skriket ånyo trängde till
hans öron, erinrade han sig plötsligt, att han åt
med samma knif, som fadern för en liten stund
sedan hade begagnat.
Han högg den i bordet, så att bladet brast,
och kastade stumparna bortåt golfvet. Därefter tog
han maten i fingrarna och slukade den som ett djur.
Mot väggen flyttade han stolen för att inte bchöfva
vända sig. Han kunde icke öfvervinna denna känsla.
Det var, som om någon böjt sig öfver honom och
lyft sin hand mot honom bakifrån. En stor, mörk
skugga var det, en skugga, som växte och rörde
sig, och denna skugga kunde han inte bli kvitt.
Den trängde mellan stolen och väggen, och dess
stora, svarta hand hängde öfver hans hufvud, så att
han kände den bakom sig som en fläkt, hvilken
snuddade håret i hans nacke.
— Djäfvul, sade han. Djäfvul! Det var inte
min far. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
