Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stannade för en ny dragning i tömmarna ute på
vägen.
Så körde Jon Persson fram sin skjuts.
Postsäcken Jades i skrindan, och Karl Axelsson steg
lydig som alltid opp och satte sig på säcken. Grensle
öfver det klumpigt tillyxade lejonet satte sig Jon
Persson. Och de båda skjutsarna satte sig i gång.
Erland åkte främst.
I porten stod Petter och såg efter följet.
Det var nedan, och stjärnorna gåfvo blott så
pass mycket sken, att de körande jämt och nätt
kunde skönja vägen. Den var smal och hade djupa
rännor, i hvilka medarna sjönko ned. Men de
villiga hästarna hittade vägen genom mörkret, och i
skarpt traf sprungo de fram genom snön, som i
kölden knarrade under slädarnas medar.
De togo af på häradsvägen, som leder midt
öfver Ölands alfvar. En kylig vestanvind svepte
emot dem, stack i ansigte och händer och satte
frost i deras skägg.
Erlands fruktan var försvunnen. Ansigte mot
ansigte med något verkligt, var han kallblodig, men
vidskepelsen betog honom genast både lugnet och
eftertanken. Nu kände han sig likväl underlig till mods.
Det ångrade honom, att han satt sig opp på
faderns döda kropp. Det var ett hån mot de okända
makter, som beherskade honom, när han var ensam,
och ehuru han nu var lugn, fruktade han, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
